Han problematiserar folkhögskolan för folkhögskolans skull

Hans-Åke Höber är folkhögskolläraren som blev rektor, som sedan blev bildningskonsulent och nu dessutom kan titulera sig forskare vid Göteborgs universitet. Han är nu ett år in på resan till en licentiatavhandling, med ena foten kvar hos arbetsgivaren Västra Götalands bildningsförbund.
– Jag tycker att det är så kul att gräva i den egna myllan på något sätt, säger han om forskningen.

Hans-Åke Höber

Man får nog leta lite för att hitta en forskare med mer praktisk erfarenhet av sitt fält än vad Hans-Åke Höber har. Han har jobbat med folkbildning i princip hela sitt yrkesliv, och har även i omgångar gjort undersökningar och rapporter kring deltagares, lärares och rektorers syn på folkhögskolan och dess uppdrag.

Diskussionen om kvalitetsarbetets vara eller icke-vara har stundtals provocerat honom, där man inom folkhögskolan kan tendera att ta sig själv för given. Man vet att det är en bra verksamhet och anser inte att något behöver bevisas. Hans-Åke håller med om att verksamheten är bra, men det har alltid kliat i fingrarna att undersöka den.

– Jag har burit med mig det här intresset av att försöka beskriva och undersöka folkhögskolans själ. Eftersom det är en skolform som är väldigt omhuldad på ett vis och samtidigt väldigt obeforskad, säger han.

Rektor i fokus

Hans-Åke beskriver det som att han vill ”skrapa lite på folkhögskolans självbild”, dissekera denna spännande och unika praktik. Nu har han chansen. I sin forskning ska han intervjua rektorer på folkhögskolor, om hur de ser på och handskas med folkhögskolans demokratiuppdrag. Vad tycker rektorerna att de gör för att stärka och utveckla demokratin? Hur handskas de med motstridigheter i förväntningar från staten, folkbildningsrådets regelverk, lärarnas syn, deltagarnas viljor och så vidare?

– En rektor står ju i den här avvägningen hela tiden. Vi ska främja, stärka och utveckla demokratin, skapa förutsättning för människor att bli aktiva medborgare. Samtidigt står man i en korseld av olika intressenter, som vill att folkhögskolan ska verka för dem och har sin tolkning av vad demokrati är och vad en demokratisk folkhögskola är.

I sitt vanliga arbete som bildningskonsulent på Västra Götalands bildningsförbund har han varit med i ett arbete för att stärka samverkan med Göteborgs universitet. Han har varit folkbildningens företrädare i diskussioner och arbetsgrupper där forskning om folkbildning stått på agendan. Professor Johan Söderman har varit drivande från universitetets håll, med en ambition om att bygga upp en livskraftig forskning om folkbildning, något som bildningsförbundet också har verkat för.

– Då blev jag lite sugen och tänkte att här borde ju jag som bildningskonsulent kunna vara mer aktiv del i det här, inte bara sitta på möten och prata om att det är viktigt att akademi och folkbildning möts, utan handgripligen vara med i den här processen, säger Hans-Åke Höber.

Forskning som karriäravslut

Tanke blev till handling. Bildningsförbundet som arbetsgivare var mycket positiv, att ha en av ”sina egna” inom forskningen – så mycket tydligare samverkan än så går väl inte att få. Efter att ha fått forskningsskissen godkänd av universitetet konstruerade bildningsförbundet en tjänst som samverkansdoktorand åt Hans-Åke. Han forskar nu på halvtid och arbetar 75 procent på sitt ordinarie jobb. Planen är att han ska vara klar någon gång 2023 eller 2024, ungefär samtidigt som han går i pension. Och då lämna ett tydligt bidrag till de folkbildare och forskare som kommer efter.

– Min förhoppning är att åtminstone kunna ge en vidgad bild av folkhögskolans demokratistärkande verksamhet, som varken är förskönande eller fördömande, utan kanske öka förståelsen för hur komplext det är. Det här är en fråga som är oerhört levande och stark. Jag är övertygad om att alla är oerhört uppfyllda av det här, de bär det verkligen med sig i märgen att de gör en insats för människors möjlighet att stärkas och utvecklas.

Folkbildning är samtal. Och samtal är vad Hans-Åke hoppas initiera med sin forskning. Kanske framför allt inom de egna leden, som han tror skulle gå stärkta ur att våga lyfta problematik och samtidigt tydligare beskriva den goda praktiken. Våga ha en diskussion om folkhögskolans dubbla roller, är man en del av det gamla självbildningsidealet eller är man en social- och utbildningspolitisk aktör åt samhället som ska lösa samhällsproblem? Eller både och? Han vill föra fram hur rektorerna värderar sin skola och vilka ideal de betonar.

– Jag hoppas att jag kan belysa det här och kanske också problematisera folkhögskolans position. Och det vill jag för att jag älskar den, inte för att jag vill försöka hitta sprickorna i muren, utan mer… jag tror folkhögskolan mår bra av att tittas på från kritiska och problematiserande utgångspunkter, säger Hans-Åke Höber.


Sara Bref

 

2021-11-29