Covid-19 och det civila samhället

Årets första nummer av Socialmedicinsk tidskrift viktes åt covid-19 och civilsamhället. I en rad artiklar beskriver forskare hur verksamheter ställdes om, kreativitet flödade och människor kavlade upp ärmarna för att hjälpa utsatta grupper.

Omslag SMT

”I det här temanumret fokuseras de samhälleliga aspekterna av pandemin. Även om Covid-19 är en sjukdom som drabbar individer, så drabbas indirekt hela samhället och inte minst de grupper som redan är särskilt utsatta. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. skriver Magnus Karlsson, professor vid Centrum för civilsamhällesforskning på Ersta Sköndal Bräcke högskola.

Lina Rahm, postdoktor vid KTH, beskriver till exempel hur pandemin inom folkbildningen närmast har omformats till ett lärtillfälle, där digitaliseringen tagit stora kliv framåt och både verksamheter och fysiska resurser har uppdaterats. Flera av de intervjuade drar paralleller till flyktingkrisen 2015 eller de stora skogsbränderna, som också krävde samling och snabbt agerande från civilsamhället. Man menar till och med att dessa var större kriser än pandemin.

Något som är påtagligt är att utsatta grupper blir än mer utsatta under pandemin. Det har gjort att många av de organisationer som riktar sig mot just dessa grupper snarast har behövt växla upp sin verksamhet, istället för att ställa in. Det finns även en uttalad oro över vad som kommer att hända efter pandemin, de efterkommande effekterna kan bli större än den pågående krisen.

Rahm efterlyser i sin artikel en mer nyanserad bild av utbildning som lösningen på diverse samhällsproblem och kriser:

”Den här artikeln har visat på vikten att problematisera utbildning av befolkningen som ofta ses som en neutral och opolitisk lösning. Därmed kan vi börja nysta upp förgivet­tagna tankefigurer kring medborgarbildning och visa på hur ”mer information och kunskap” som universallösning under kriser också kan tänkas osynliggöra (omöjliggöra) andra lösningar.”

Äldre som har hållit sig isolerade under pandemin har tappat mycket av de mötesplatser som de annars besöker. En sådan är olika kyrkor, där stora delar av programmet ställdes in. Kristofer Hansson, lektor vid Malmö universitet, har analyserat intervjuer med diakoner, var arbetssätt har förändrats under året som gått.

Någon berättar om att hon såg till att röra sig i centrum på orten när träffarna i programmet fick ställas in. Att spontant promenera en stund eller samtala på avstånd kunde vara mycket uppskattat för den som känner oro och ensamhet. Arbetet inriktades mer mot att aktivt söka upp, snarare än att få besök. Nu går ju tiden och det var länge sen man hörde av och träffade folk, så nu ringer jag och kollar hur de har det.” berättar en diakon.

Församlingarna ställde om snabbt. En förklaring som Hansson för fram är att kyrkan har en tradition av att hjälpa till vid kriser, de såg det som en naturlig roll att fylla helt enkelt.

”Till sist ska lyftas fram den rika variation av aktiviteter i det civila samhället som de nio presenterade texterna ger en antydan om. Det kan finnas anledning att reflektera kring den potential som ligger i att människor i Sverige i stor utsträckning organiserar sig utanför sina förvärvsarbeten. I den organiseringen, som i vardagen kan handla om att arrangera fotbollsträningar eller att sjunga på äldreboenden, finns möjligen resurser som, rätt hanterade, kan vara av avgörande betydelse i tider av kris.” avslutar Magnus Karlsson.


Sara Bref

2021-05-05