Stickning – en rörelse i civilsamhället

Ann-Kristin Boström, affilierad forskare vid Encell, skriver om stickning och välbefinnande.

Stickning har varit ett arbete för designers och konsthantverkare och samtidigt en hobby för många. Från att ha varit något man tog med sig vid kafferep har stickningen under senare tid även tagit plats både som organiserad företeelse i form av studiecirklar och som mer flexibelt ordnade stickkaféer.

Studiecirklar har anordnats av studieförbunden medan stickkaféer har och är mer flexibelt anordnade. De är oftast annonserade på nätet och kan vara lokaliserade på ett flertal olika platser, allt från bibliotek, garnaffärer, kaféer till tågstationer. Nätverken finns ofta som virtuella nätverk, där mönster och garner diskuteras. När pandemin har stängt möjligheten att mötas i praktiken har dessa virtuella nätverk tagit vid i större utsträckning.

Stickningen har en lugnande verkan på den som stickar. Det kräver en koncentration på arbetet med att räkna maskor, varv och hålla kontroll på mönster. Detta gör att den som stickar kan koppla av andra tankar och vila i sin stickning när stickorna rör sig i den takt man stickar. Forskare har sett att det har i stort sett samma verkan som yoga och hjälper hjärnan att koppla av. Dessutom kan man ta stickningen med sig vart man går och man kan göra saker som man vill ha själv eller som man vill ge bort. Sammantaget kan man uppleva en känsla av välbefinnande både av processen och resultatet av det man stickar.

Om man aldrig har stickat så finns det många filmer på Youtube som beskriver och visar hur man gör.

Ann-Kristin Boström

Forskarintervju: Ann-Kristin Boström

Boström, A-K. (2017). Lifelong learning in policy and practice, the case of Sweden Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.. In Australian Journal of Adult Learning 57:3, 334-350.