Till bildningens försvar

Vi har mer kunskap än någonsin – men vi vet allt mindre tillsammans, skriver Sverker Sörlin i sin bok Till bildningens försvar – Den svåra konsten att veta tillsammans. Där får läsaren en blandning av bildningens och folkbildningens historia, kopplingen till det politiska klimatet, tillbakablickar på Sörlins egen uppväxt och bildningsresa och tankar om vad bildning är i dag.

”Vi behöver ett bildningsbegrepp för den post-globalistiska och mörka nynationalistiska tid vi lever i nu. Den idé om bildning som jag försöker formulera har som en av sina uppgifter att förpassa den till en parentes i historien”, skriver Sörlin i sitt förord.

Sverker Sörlin är idéhistoriker, författare och professor i miljöhistoria på KTH. Han har forskat om bland annat utbildningens och forskningens betydelse för samhällsutvecklingen och han har varit verksam vid flera universitet runt om i världen. 2004 fick han Augustpriset för sina två böcker Världens ordning och Mörkret i människan.

Sörlin har själv gått på folkhögskola, en tid från vilken han i boken frikostigt delar med sig av anekdoter, och han har en stark koppling till folkbildningen. Härom året var han en av initiativtagarna till demokratisatsningen ViMåstePrata, som drevs vidare av folkhögskolor och studieförbund i samverkan och han var i samband med det redaktör för boken Handbok för demokrater.

Röster om boken

Svenska Dagbladets Ida Östberg Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. kallade Sörlins bok ”Ett stridsrop mot samtidens bildningsbrist” och beskriver den som en politisk skrift, mitt i nuet. Jane af Sandberg på Pedagogiska magasinet beskriver att den ”tar avstamp från där vi är nu och vad vi behöver. Och den är bitvis högst personlig, vilket skapar en illustration till hur vårt förhållningssätt till bildning förändrats. Från att vara ett slags ideal till något som byggs av en effektiv kanon”. Ida Ölmedal på DN Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. efterlyser ”en plats för den bildade outsidern. All bildning har inte funktionen att binda oss samman. Bildning kan tvärtom erbjuda en annan plats i tid eller rum att ställa sig på för att titta på vår tid.” Hon skriver också att man kan läsa boken som ”ett politiskt program för en ny demokratisk folkbildningsrörelse. Jag finner då flera kloka, konkreta förslag, som att göra breddande kurser obligatoriska i högskolan.”

Sörlin diskuterar i boken bland annat vår allt snävare högre utbildning. Där man i många andra länder, som exempelvis USA, kräver att studenter i naturvetenskap även läser exempelvis filosofi, litteratur, historia eller språk, så har vi renodlat våra utbildningar allt mer. Sörlin ger svenska exempel på personer inom akademin som i det avseendet har gått mot strömmen, exempelvis Leif Alsheimer vid Handelshögskolan i Jönköping som på 90-talet lät juridikstudenter läsa och diskutera skönlitteratur Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.. Sörlin efterlyser att fler inom akademin ska våga sig på sådana initiativ.

Svårt att ta på – viktigt att diskutera

På flera punkter tangerar de problem Sörlin tar upp det som Jonna Bornemark skriver om i Det omätbaras renässans. Vår nutida förkärlek för det som är kvanitifierbart, synsättet att det som inte kan mätas inte kan vara av vikt och det som inte har ett klart och tydligt svar antingen en gång för alla måste besvaras eller helt uteslutas ur diskussionen.

Vi vill kunna mäta en utbildnings effektivitet i kronor, poäng eller undervisningstimmar. Att tala om hur den bidrar till ett demokratiskt samhälle, fritt tänkande individer eller en stabilare framtid blir för abstrakt. För omätbart.

Bildning är en samhällsförsvarande process. Vi måste hela tiden tänka oss att vad vi faktiskt gör när vi arbetar med bildning är att skydda och stärka den etiska miljön. När någon påpekar detta blir vi förvånade. Många vet inte ens vad sådana ord betyder.


Sara Bref


2020-03-26