Den lekande, läkande, lärande konsten

– Jag upplever någon slags energi i det, jag blir nyfiken på det och vill förstå på något sätt. Det handlar väl om att skapa mening tror jag, säger Stina Edin.
Det hon berättar om är när hon hittar material till sin textilkonst. Ofta är det material som återbrukas. Tyger såklart, men även plastsäckar, flytvästar, tangentbord och annat som vi andra kanske inte tänker kan platsa i en väv.

Stina Edin läser på Högskolan för design och konsthantverk vid Göteborgs universitet. I våras tog hon sin kandidatexamen och är nu på väg mot en master. En krokig bana ledde henne hit, via arbete som socialsekreterare, genom en utmattningsdepression och rakt ner i vävkonstens underbara värld.

– På ett sätt tror jag att det hade kunnat bli vad som helst, utifrån behovet att skapa och uttrycka. Jag har jobbat med andra konstformer också, säger hon om att det är just vävning som har fängslat henne.

Konsten och kreativiteten har funnits där hela tiden, men nu måste den få ta mer plats i livet. Tidigare var den något vid sidan av, nu är den det som upptar hennes tid under flera år. Efter utmattningen blev det mer på riktigt, menar hon. Nu känner hon sig mindre påverkad av saker utifrån när hon skapar.

Ett kreativt barn

Redan från början var det snarare det kreativa än jakten på ett perfekt resultat som lockade. Skapandet kom sig naturligt.

– Det var egentligen att mamma gav mig en gitarr, för att hon tyckte att alla skulle ha en gitarr. Jag tyckte att det var jättesvårt att lära mig vissa låtar. Jag lät den ligga i flera år men sen tänkte jag att jag måste kunna lära mig något väldigt simpelt. Men även det var svårt tyckte jag, så det slutade med att jag gjorde egna låtar. Jag stod bara och bollade med några ackord och sen gjorde jag eget istället.

Även i vävningen går hon sin egen väg. Försöker att väva in information om det hon ser runt sig utan att tänka på vad den som kommer att betrakta hennes verk tolkar in i det. I sitt kandidatarbete resonerar hon kring att förhålla sig till symboler, som medvetet eller omedvetet kan träda fram i väven och göra att den som senare betraktar den läser in något som Stina själv inte hade en tanke på.

– Jag tycker inte att det ska spela roll över huvud taget. Men i min rapport visar jag ju på en slags rädsla eller vad man ska säga, att någon skulle tolka något som jag inte vill. Däremot så skulle jag tycka att det var väldigt tråkigt om det jag gör inte berör, att det inte får en att fantisera alls, säger hon.

Under utbildningen diskuterar studenterna kring sina verk, hur man tolkar det någon annan har gjort och hur man själv tänkte genom den kreativa processen. Men egentligen skulle hon vilja slippa att förklara det. Det är inte viktigt alls, menar hon. Även om diskussionen om tolkningar kan bli intressant i sig.

– Jag tycker att det blir mer och mer tydligt att det handlar om dem själva. När någon säger något, att det här ser ju ut som… Det säger mer om den som tolkar än om mig. Så det är lite spännande att höra.

Teknik och känsla

I den digitala vävstolen kan väven växa fram utifrån en förlaga som hon har gjort i ett bildbehandlingsprogram. Processen kan egentligen digitaliseras helt men Stina föredrar att själv stå och skyttla. Hon har under sin utbildning provat den helt industrialiserade vävtekniken. Men det berörde inte på samma sätt.

– Jag fick inte ens skyttla det själv, eller sätta in det själv, så det kändes som ett väldigt långt avstånd till materialet för mig. Jag känner ingen connection till den väven.

Och just kopplingen är viktig. När Stina kom till utbildningen, med en utmattningsdepression i ryggsäcken, var det som om tidigare generationer ledde henne till vävstolen.

– När jag kom till skolan så var jag jättetrött och då ville jag väva en trasmatta. Jag tror att det var för att jag kände mig lite trygg i det sammanhanget. Det är ett ganska grovt material och lite enklare att förstå och hålla reda på, när det är grövre. Men jag har ju också haft förebilder som har hållit på med det. I min farmors och mormors generation så har man gjort det här och kunnat det, säger hon.

Använda saker blir konst

Stina använder mycket återbrukat material. Det är ett sätt att plocka in den tid vi lever i nu in i konsten, den blir mer närvarande. Materialen hon hittar och plockar med sig hem väcker fantasin, ger henne energi på något sätt. Gör henne nyfiken.

– Det kan vara väldigt olika hur jag plockar in material. Det kan bara vara att jag tycker att jag inte vet hur det ser ut och jag vill se hur det ser ut. Eller att jag tycker om något material. Eller att jag tycker illa om något material, säger hon.

Stina Edin

Stina Edin med sin väv När spänningarna släpper kommer tårarna. Materialet består bland annat av sopsäckar.

Nu fortsätter arbetet mot en masterexamen. Just nu är studenterna inne i en experimentell period. Det behöver inte bli något resultat egentligen av det hon gör just nu, vilket är befriande i sig. I slutet av kandidatarbetet smög det sig in regnbågar, och de får nu chansen att blomma ut helt.

– Jag gör massor med regnbågar nu, så många jag kan. Både optiska regnbågar, fiskar, regnbågshinnor. Jag provar bara massa olika tekniker som jag vill prova. Jag har gått tillbaka och väver i vanlig trampvävstol, så det är ju vävning framför allt, men sen plockar jag in andra material. Slår sönder speglar och bygger med dem på golvet. Och så har jag och min svärmor samlat prismor från kristallkronor, de har jag också lekt lite med. Det blir ju regnbågar av dem när man håller på med dem i ljuset.

Nu är det mest vävning, men konstformerna har inte helt vattentäta gränser, menar Stina. Väven och musiken är till exempel sammanflätade i Stinas universum.

– En likhet är framför allt det här med hur man jobbar med bindningar, för det ser jag som takter. Jag tänker att en bruten kypert, som är som sicksack på något sätt, är någon form av tretakt. Som en triangel.

Väven blir som fysisk musik. Som en värld, som en berättelse.

– Den skulle kunna vara som en sång ungefär tänker jag. Jag har väldig scenskräck så jag tycker att det här passar mig bättre, säger hon.


Här kan du läsa Stinas uppsats och se fler bilder på hennes konst. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.


Sara Bref

 

2019-11-27