Vad är det som får publiken att älska ett museum?

Pille Pruulmann-Vengerfeldt intresserar sig i sin forskning för vad som händer i mötet med en publik, till exempel personer som besöker ett museum. Och här går det att dra många paralleller till en undervisningssituation.
– Kanske kan mina kunskaper om publiker hjälpa mig att förstå lärande på olika platser, säger hon.

Pille Pruulmann-Vengerfeldt, professor i media och kommunikation vid Malmö Universitet, har i både avslutade och aktuella projekt tittat på vad som händer i mötet mellan ett museum och dess besökare. I dagens samhälle, där flera aktörer än tidigare tävlar om människors uppmärksamhet, har museer varit tvungna att uppdatera sin verksamhet och bli mer attraktiva. Museets uppgifter är att bevara saker och samlingar till eftervärlden och samtidigt stå för både underhållning och lärande. Men just lärande kan vara knepigt och oförutsägbart.

– Det är svårt att få folk att lära sig om de inte vill. Deras förutfattade meningar kan konfirmeras av museibesöket, även om museet har ett väldigt pedagogiskt upplägg.

Hon poängterar att när vi tänker på lärande på museer, eller i klassrum eller var det än är, så får vi inte glömma att mottagandet är väldigt komplext. Det är inte bara att läraren har i uppgift att lära och den som ska lära sig har i uppgift att ta in. Vi tänker på lärande nästan som en effekt av att lära ut, men det är mycket mer av en förhandlande process. Hur går den förhandlingen till mellan det som lärs ut och den som lär sig?

Publiken skapar utställningen

I sin forskning om muséer har hon bland annat studerat delaktighet. Människor kan till exempel förstå demokrati genom att få vara med och skapa något. Det kan vara särskilt betydelsefullt för marginaliserade grupper.

– Om vi ger publiken möjlighet att delta och påverka de stora samhälleliga institutionerna så märker de att de är värdefulla och deras åsikt har betydelse. De blir en del av samhället. Om du är viktig nog att få delta i en utställning så spelar du roll, säger Pille Pruulmann-Vengerfeldt.

Marginaliserade grupper har glömts bort allt för länge men många museer har nu lyft blicken och försöker bjuda in och intressera en bredare publik. Och även ta intryck och influenser från andra grupper än innan.

– Museerna har lärt sig att lära sig av sin publik. För att göra det har de varit tvungna att släppa lite på sin auktoritet, och inse att de inte vet allt.

Men muséernas roll i demokratiarbetet ska samtidigt inte överskattas. Muséer är ofta statligt finansierade i de europeiska länderna och makthavarna kan börja lägga sig i vilken historia som ska berättas. Det förekommer, även i Sverige, att museer kritiseras för att visa en vinklad bild av verkligheten och historien kan de facto berättas på många olika sätt. Många museer vill till exempel visa saker ur ett mångkulturellt perspektiv, men någon som har främlingsfientliga åsikter kan i själva verket få sin uppfattning konfirmerad av det som var meningen att främja mångfald.

– Det är en väldigt viktig roll som museer kan spela i turbulenta tider, men de kan inte göra allt själva. Ett museibesök kan inte få någon att ändra åsikt.

Hur uppfattas budskapet?

Just nu arbetar Pille Pruulmann-Vengerfeldt med en studie om hur människor uppfattar ett museums olika erbjudanden. Det finns vissa typer av media och erbjudanden som lättare attraherar. Det kan finnas annat som museerna lägger ner mycket möda på, men som publiken inte tycker angår dem alls. Finns det några gemensamma nämnare att hitta här? Kan man lära sig något från en form av kommunikation och ta med sig det till någon annan form? Hur byggs förväntan upp? Vad är det som får en människa att tänka, det här är ett museum för mig?

Hon gör nu en pilotstudie där hon låter människor titta på museers hemsidor och utifrån det ge sin bild av vad museet erbjuder. Människor som aldrig har varit på det museet, vad tror de händer där?

– Jag ska försöka göra museibesök med människor som aldrig har varit på ett museum, låta dem guida mig och se vad som fångar deras uppmärksamhet.

Pille Pruulmann-Vengerfeldt kommer från Estland och gör sina studier både där och i Sverige. Allt började med att hon har en vän som arbetar på ett museum i Estland som kom med idén att forska kring museipubliken. Det resulterade bland annat i kapitlet ”The museum as an arena for cultural citizenship – exploring modes of engagement for audience empowerment Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.” i The Routledge Handbook of Museums, Media and Communication som gavs ut i år.

Stor potential i humor

Ett annat fenomen som hon har börjat titta på är humorpoddar Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. och vad som händer i mötet med deras lyssnare. Podden lockar människor helt enkelt för att det är roligt att lyssna. Om den sen spelas in av personer som tillhör en marginaliserad grupp, kanske med en sjukdomsproblematik eller en viss bakgrund, så kommer folkbildningen med på köpet. Men du lyssnar inte för att lära dig eller för att du tycker synd om den som pratar.

– Poddar är ganska fantastiska när det kommer till, inte enbart lärande men att hitta likasinnade, att lära sig att man inte är ensam. Humor är ett sätt att visa på likheter, säger hon.

Marginalisering kan överkommas genom att vi skrattar tillsammans. Vi blir varandras jämlikar. Vi människor har en tendens att lyfta fram människor som liknar oss. Så om de som tar plats i det offentliga rummet tillåts vara mer diversifierade så kommer det att ge ringar på vattnet och ännu fler med olika bakgrund och livssituationer kommer att bjudas in och få synas, och vi alla kommer att lära oss mer som en följd av det. Till exempel kan personer med olika hälsoproblem visa oss ett annat perspektiv. Vi lär oss att uppmärksamma fler perspektiv.

– Om vi är ett väldigt diversifierat samhälle, med många olika typer av människor, så är humor ett bra sätt att lära sig om olikheterna. Men det måste göras med försiktighet, annars blir det lätt plumpt och kränkande. Det finns skämt som vita män inte kan dra, säger Pille Pruulmann-Vengerfeldt.

Sara Bref