Han fångar och fångas av historiens berättelser

– Egentligen har jag aldrig varit jättemycket intresserad av historia i sig, säger Carl-Johan Svensson, lektor i historia vid Jönköping University och författare till flera böcker.
Han förklarar vidare att det är hur historien används, historiebruket, som fångar honom. Hur historien berättas, vilken del som berättas, av vem, hur och varför.

Carl-Johan Svensson Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. menar att det finns en risk att vi skjuter ifrån oss historien som något som inte angår oss idag. Vi kanske pluggade in lite årtal och kungar i skolan men möjligen skapade det snarast en distans; att historien ligger där och då.

– Det som intresserar mig är att historia finns också här och nu och påverkar oss idag. Det har en väldig relevans för oss själva, säger han.

I sina projekt berättar han ofta om vad som händer just nu, men kopplat till historien. Ett exempel är när han, tillsammans med sin bror, skrev ner historien bakom ett antal små diverseannonser ur DN. Vad som låg bakom rubriker som ”Öronbrosk sökes” och hur det egentligen gick för personen som behövde hjälp att hitta det. Han tyckte att den typen av små notiser, och historierna som dolde sig bakom dem, var betydligt mer intressanta än att studera exempelvis ledarsidan eller debattinlägg.

– Lite bortom det här officiella eller det fina sättet att handskas med historia. Det är så många andra som skriver om det ändå, säger han.

Det udda lockar till fördjupning

För någon vecka sedan släpptes hans senaste bok, Äkta och oäkta förfalskningar – en konstskatt i polishusets källare Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster., som även den berättar en del av historien som ofta hamnar i skymundan. Den reguljära konsthistorien är redan skriven men att intressera sig för just förfalskningar är lite udda. Men förfalskningarna är också en del av historien och den samling med 120 förfalskningar som Carl-Johan Svensson har skrivit om speglar mycket av sin tillkomsttid, menar han. Det var berättelsen omkring samlingen som fick honom att inte nöja sig med bara en första visning utan ägna lediga timmar under flera år åt dessa bortglömda tavlor. Här fanns ett stort rättsfall, tekniska analyser, detektivarbete för att hitta förfalskningarnas ursprung och berättelser från hur samlingen hade förvarats på olika vis i Jönköpings polishus.

I en bok om sin egen hembygd, Personporträtt och funderingar: en bok om Skillingaryds historia, valde han att vända strålkastaren från de framgångsrika, så ofta porträtterade männen och låta en bredare palett med människor från trakten berätta sina historier. Det finns något intressant i att vi både på samhällsnivå och på individnivå hela tiden berättar vilka vi är och var vi kommer ifrån, men att denna historia förändras allt efter som livet förändras, menar han. Vi använder väl valda delar av vår egen eller vårt samhälles förflutna för att bygga upp en bild av varför vi är där vi är idag.

Alla har rätt att berätta

I sin avhandling undersökte Carl-Johan Svensson hur synen på Historiska museets roll förändrades mellan 1992 och 2011. Då, liksom i sin senare forskning, såg han att attityden kring vem som egentligen får kommunicera historia har ändrats. Från att ha varit historikerns domän är det nu mer accepterat, även av historiker, att det finns betydligt fler aktörer som ger oss historiska berättelser av olika slag.

– På högskolor och universitet har historiker så klart förtur, men i samhället i övrigt tycker jag det är helt okej att vi möter historia i såväl tv-serier som tecknade Asterix-album. Historiker är bara en av flera grupper som ägnar sig åt historia och för mig är det helt okej – det ger ju bara mig som historiedidaktiker mer att studera, säger han.

Han och kollegan Tobias Samuelsson Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. håller till exempel på att i ett projekt undersöka hur skolbarn som besöker turistattraktionen High Chaparral relaterar till den historiska kontext som de hamnar i vid sitt besök. Här har en kommersiell aktör hittat något som är gångbart i dagens samhälle, en kompetens som det inte är självklart att en historiker har.

– Jag tror att hela den här vetenskapliga grenen som jag själv representerar, historiedidaktik, det har i sig förändrat historikers syn på vad historiker är bra på, kontra alla andra arenor som också kommunicerar historia.

Ny bok om Andrées provturer

Ett av de projekt han jobbar med nu har även det kopplingar till Småland. Bakgrunden är att ballongfararen S.A. Andrée från Gränna under sina förberedelser för färden till Nordpolen provflög med sin ballong Svea, och då landade på ett antal platser runt om i Sverige och Finland. En av de platserna var Vaggeryd, grannorten till Skillingaryd där Carl-Johan Svensson växte upp.

– Då blev jag väldigt intresserad av hur det kom sig att jag aldrig hade hört talas om den där landningen, säger han.

Han började leta reda på alla de nio platser där Andrée hade landat och samlar nu in berättelserna kring hur människorna på dessa platser har uppmärksammat landningen. Under åren som han har arbetat med projektet har det varit 125-årsjubileum för Andrées landningar och det har blivit tydligt hur olika man har använt den här historien på de olika platserna. I Vaggeryd finns det en liten informationsskylt vid nedslagsplatsen. I Vara finns Conditori Nordpolen som minner om landningen och i Finland firades 125-årsdagen med teater, utställning, exkursion och en skål i konjak, en dryck som Andrée hade med sig i sin ballong vid denna färd.

Även om han inte är färdig med arbetet än har det utkristalliserats något som verkar vara avgörande för om minnet av Andrées landningar är levande i dag, nämligen hur berättelsen har förvaltats av familjer till personer som var direkt inblandade då, för 125 år sedan.

Det är inte sällan ättlingar till någon som träffade Andrée i samband med landningarna, som är engagerade i firandena och ser till att det kommer upp monument. Nästa år är det 125 år sedan Andrée landade efter sin sista provflygning, sen är det tänkt att Carl-Johan Svensson ska berätta även den berättelsen i bokform.

I dag kommer vi i kontakt med historia på väldigt många olika sätt än vad vi kanske först tänker på. Det kan vara favoritserier, som Vår tid är nu eller The Queen, skönlitteratur, släktforskning eller en sådan enkel sak som gatunamn med historiska inslag. Eller varför inte en middag med äldre släktingar, där man pratar gamla minnen?

– Det kanske man inte tänker på riktigt att det också är ett sätt att umgås med det förflutna, säger Carl-Johan Svensson.

Sara Bref