Vestlunddagarna: Nu är det skarpt läge. Det är inte för sent, men hög tid att agera.
I ett samhälle där klimathot, hot från antidemokratiska krafter och vilseledande desinformation kastar skuggor kan folkbildningen hjälpa till att lysa upp. Under årets Vestlunddagar diskuterades det globala och det lokala och hur folkbildningen kan bidra till en bättre framtid.
Årets Vestlunddagar bjöd på en mix av hopp och förtvivlan. De namnkunniga talarna belyste obarmhärtigt vår tids stora problem – växande klyftor i samhället, en groende främlingsfientlighet och människans påverkan på miljön. Ett nyhetsflöde där falska nyheter får lika mycket tid i rampljuset som det som faktiskt har hänt och en del av befolkningen som inte längre tror på samhället och demokratin, utan väljer att stå utanför.
Men de omkring 80 deltagarna fick ett tydligt budskap att ta med sig hem: Vi måste göra något. Vi måste göra det nu. Och folkbildningen kan vara en nyckelspelare för att få det att hända.
Här finns korta referat från de fyra huvudtalarna:
Sverker Sörlin, idéhistoriker och professor i miljöhistoria vid Kungliga Tekniska Högskolan.
Sverker Sörlin diskuterade människans påverkan på vår omgivning. Inom bland annat geologin diskuteras om vi nu har gått från Holocen, en geologisk period som började för nästan 12 000 år sedan, till Antropocen. Det kan låta som en teknikalitet men övergången till Antropocen innebär att människan har lämnat avläsbara spår till och med på geologisk nivå. Att vi är den dominerande kraften på jorden och att de förändringar som vi har åstadkommit kommer att vara synliga i miljoner år framåt.
Ett förslag som diskuteras bland forskare är att Antropocen började när den första atombomben sprängdes, i New Mexicos öken 1 juli 1945. Sedan dess finns det nämligen radioisotoper som berättar den våldsamma historien, isotoper som framtida geologer kommer att hitta i sina borrkärnor. Förutsatt att vi lyckas behålla jorden som en beboelig planet, när det nu är vi människor som avgör det.
– Vi måste diskutera det här. Det är viktigt att bejaka Antropocen som begrepp därför att då blir det skolbokskunskap. Berätta det här i varje skolklass, i varje folkhögskola i hela världen! säger Sverker Sörlin.
Han menar att vi vet hur mycket vi påverkar klimatet, men vi gör ingenting åt det. Det är dags att ändra på det. Vi behöver prata om det och vi behöver agera.
– Så kanske vi kan skapa en geologisk epok som vi går in i och sen går ut ur, säger han.
Resursfördelning, kunskapen om och risken att drabbas av klimatförändringarnas effekter gör det till en demokratifråga.
Emma Frans, forskare inom epidemiologi vid Karolinska Institutet, tog 2017 emot utmärkelserna Årets folkbildare och Stora Journalistpriset i kategorin Årets röst.
– Nuförtiden är alla dagar första april. Nuförtiden har vem som helst en digital plattform som gör att man kan sprida information, men också desinformation, säger Emma Frans.
Hon gav ett antal exempel på mer eller mindre kända nyheter som har blivit virala, trots de vid en enkel faktakoll inte visat sig stämma. Men i dagens klicksamhälle får en korrigering inte lika mycket spridning som den falska ursprungsnyheten och en rubrik som hävdar något vi gärna skulle vilja tro, som passar in i vår världsbild, delar vi gärna vidare utan att ifrågasätta den. Om det inte är första april såklart. Då sätter vi en ära i att inte vara lättlurade.
Emma Frans betonar allvaret i att falska påståenden kan spridas, ibland till och med från maktens korridorer, och få stå oemotsagda. Hon drar paralleller till den systematiska smutskastning av judar som gjorde förintelsen möjlig.
Här kan folkbildningen bidra. Med ett tankesätt där det sensationella kollas innan det sprids vidare, där man är medveten om de filterbubblor som många numer hämtar sina nyheter från och där vi lära oss att möta och bemöta, våra medmänniskor på ett respektfullt sätt.
Hans Abrahamsson, docent i freds- och utvecklingsforskning vid institutionen för globala studier på Göteborgs universitet.
Om Hans Roslings gärning har gett oss lite hopp och fått oss att inse att världen har blivit en bättre plats i det stora hela så visar Hans Abrahamsson, som arbetade sida vid sida med Rosling i perioder, att det finns en klick människor som har fått det allt sämre. Som upplever att deras röst inte blir hörd och som inte tror på samhället så som vi känner det i dag.
– Vi stänger människor ute. Vår rädsla för det okända främmande gör att människor inte känner att de blir en del av samhället, säger han.
När människor inte har visioner om framtiden är risken att de börjar blicka bakåt. Till det som var. Abrahamsson menar att det är precis det som händer i dag.
Är allt kört då? Nej, en annan värld är möjlig menar han. Folkbildningen måste föra en diskursiv kamp, arbeta tillsammans för att gradvis förändra samtalet.
Hans Abrahamsson kom med både dåliga och goda nyheter. Den dåliga nyheten var att det är skarpt läge.
– Vi står inför ett avgörande vägval, säger han.
Den goda nyheten är att vi har möjlighet att påverka riktningen. Det finns utrymme för förändring.
– Samtidigt som vi ser galenskapen pågå så fortsätter den här diskursiva diskussionen. Det sker en förändring. Jag tror att agenda 2030 är vår tids transformativa verktyg. En annan väg är möjlig.
Han gav exempel på hur globalisering blir lokal. När nationer inte tar sitt ansvar går städer in och tar miljömålen ett steg längre. När USA:s president Donald Trump inte ville skriva på Parisavtalet klev 990 städer i landet in och konstruerade ett frivilligt avtal. Ett större totalt åtagande än om USA hade valt att skriva på Kyotoavtalet 1997. Han målade upp ett spännande framtidsscenario där nationernas roll, så väl som civilsamhällets utformning, ser annorlunda ut jämfört med i dag.
– Folkbildningens stora roll i den här situationen det är att ge människor makt och mening. Det är att få dem att känna sig sedda och respekterade. Då växer människor, när de känner att de är någon, säger Hans Abrahamsson.
Gösta Vestlund har gett namn åt Vestlunddagarna och har varit aktiv inom folkbildningen sedan 30-talet, både som elev, lärare, rektor, inspektör och undervisningsråd på Skolöverstyrelsen.
Två dagar med folkbildning avslutades av Gösta Vestlund, som hunnit bli 104 år.
– Ni har diskuterat det här mot en mycket dyster fond, sade han och nämnde bland annat motsättningar i FN:s säkerhetsråd, tonen i den politiska debatten och de i dagarna högaktuella rubrikerna kring Svenska Akademien.
Han diskuterade tribalismen och hur den tar sig uttryck. Tribalismen har stora fördelar eftersom den kan skapa samförstånd i en grupp människor, men samtidigt stora nackdelar eftersom den kan skapa motsättningar som kanske inte alltid är motiverade.
– Både i FN och i den svenska riksdagen, och i kommunfullmäktige eller i Svenska Akademien, så har vi ännu problem med tribalismen. Tribalismens problem är också det att när vi blir inställda på hur vi ska klara motståndaren så försvårar vi motsättningarna, säger Gösta Vestlund.
Genom att lyssna, leta efter det som är intressant hos vår ”motståndare”, behålla lugnet och föra in diskussionen på en konstruktiv analys kan vi mötas och komma vidare i resonemanget.
– Vi har ännu en föreställning om att vi människor också i beträngda lägen är rationella. Men vi löser många av problemen, eller försvårar dem, genom att vi är emotionella, säger Gösta Vestlund och fortsätter:
– Inrikta folkbildningen i framtiden mot hur vi kan blir bättre på att bemästra och klara de negativa känslorna. Det vill säga för första gången bli riktigt rationella i någon mening.
Slutorden för 2018 års Vestlunddagar blev en morot och en sporre för alla de som nu skulle hem till folkhögskolor och studieförbund för att fortsätta sin verksamhet.
– Vi har oerhört mycket kvar att göra! säger Gösta Vestlund.
Sara Bref
Läs också:
Kenneth Abrahamsson: Sverige behöver en framtidsorienterad utredning om livslångt lärande!
