Arbetarbildning lika aktuellt nu som då - men under annat namn

Petros Gougoulakis är docent i pedagogik vid Stockholms universitet och forskar bland annat om folkbildning, yrkesutbildning och vuxenutbildares kompetenser. Nu är han aktuell med en artikel om folkbildning och arbetarbildning i Sverige.

Artikeln “Popular Adult and Labor Education Movement in Sweden—History, Content, Pedagogy” publicerades i det senaste numret av tidskriften International Labor and Working Class History. Artikeln utgjorde, tillsammans med 12 andra, ett temanummer om arbetarrörelsen i olika delar av världen och hur den har använt sig av bildning och kunskap i kampen för politisk, social och kulturell rättvisa.

– I Sverige är arbetarnas bildning en del av den allomfattande folkbildningsrörelsen som växte fram under slutet av 1800-talet, jämsides med eller starkt sammanflätad med de stora sociala rörelserna. Folkbildning i artikeln betraktas som en kulturell verksamhet för social och medborgerlig kommunikation och lärande, med rötter i Reformationen och Upplysningen. Som sådan har den spelat en avgörande roll för samhällets demokratisering och transformering av Sverige till en välutvecklad välfärdsstat, inte minst genom att främja konsolideringen av den svenska arbetarrörelsen i slutet av 1800-talet, berättar Petros Gougoulakis.

Han har bland annat tittat närmare på Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) och dess relation till arbetarrörelsens två kraftfullaste grenar, det vill säga det Socialdemokratiska Arbetarpartiet (SAP) och Landsorganisationen (LO).

Nya termer används

I dag pratar man snarare om ”utbildning för anställbarhet” än ”arbetarbildning” (labor education).

– Begreppet arbetarbildning används sällan i Sverige idag. Den associeras med arbetarrörelsens kamp sedan slutet av 1800-talet för folkets utbildning. Det vill säga folkbildning i dess ursprungliga innebörd, då utbildning inte var tillgänglig för alla. Under den tiden skapar arbetarrörelsen egna folkbildningsinstitutioner för att förverkliga sina egna bildningssträvanden. Bildandet av ABF, och senare de andra studieförbunden, framstår i efterhand som ett konkret nationellt utbildningspolitiskt uttryck för det arbetande folkets bildning och det sociala framåtskridandet. Med offentligt stöd till folkbildningens organisationer, men med bibehållen frihet och autonomi, har utbildningen blivit en rättighet för alla.

Arbetet fortsätter

Gougoulakis menar att exempelvis Kunskapslyftet är ett nutida led i den utbildningstraditionen och ser arbetarrörelsens bildningshistoria som ett förpliktigande arv - och en påtaglig utmaning.

– Tiden vi lever i kräver sin analys av den eftersträvansvärda samhällsmodell som är möjlig att leva i för alla. Den fordrar också en bred, öppen och livlig debatt om befintliga folkbildningsformer är tillräckligt lämpade för att uppfylla dess syfte i att ge röst och makt åt dagens folk, som måhända inte är detsamma som förr.

I en tid när den demokrati som vi numer ser som självklar utsätts för hot är arbetarbildningen lika viktig som den en gång var när Sverige som modern demokrati tog form menar Gougoulakis.

– Allmänbildning och medborgarfostran ansågs i början av 1900-talet som viktiga förutsättningar för ett brett folkligt inflytande i ett demokratiskt samhälle. Folkbildningens idé och betydelse för individ och samhälle är minst lika angelägen idag i ett tillstånd av snabb ekonomisk och kulturell globalisering, informationsteknologisk explosion och nya hot. Behovet för alla medborgare att genom samtal och kunskaper förstå innebörden av det som sker och finna sin plats i denna värld kräver sin folkbildning och ett förnyat civilt samhälle som värnar om demokratin och solidariteten i samhället.

Foto: Clément Morin/Stockholms Universitet