"Demokratisera demokratin - hur sjutton gör man det?
Var går gränsen för yttrandefriheten? Hur påverkas demokratin och politiken av det nya medielandskapet? Och vilken roll spelar kulturen för att stärka demokratin? Detta var frågor som lyftes under folkbildningskonferensen "Vestlunddagarna 2015".
Det är den 19 mars 2015 när jag för andra gången i mitt liv trycker ner handtaget på dörren in till receptionen på Tollare folkhögskola. Jag slänger ett öga på klockan och konstaterar att jag kommit precis i tid till årets omgång av Vestlunddagarna.
Det knastrar i gruset när vi promenerar bort mot gymnastiksalen. Någon förklarar för mig att intresset för årets konferens blivit så stort att de tvingats byta till en större lokal. I gymnastiksalen står bord utplacerade och jag letar upp min namnskylt vid ett av borden.
Vem är du? Från vilken organisation kommer du? Och var går gränsen för yttrandefrihet enligt dig? frågar Erik Wagner och jag riktar min uppmärksamhet framåt.
Erik Wagner är en av programvärdarna för Vestlunddagarna 2015 och tillsammans med sin kollega Andrea Lavesson har de lovat att guida oss igenom årets spännande program. Temat är "Demokratisera demokratin – Om yttrandefrihetens gränser i och utanför vårt land samt medier, makt och demokrati."
Uppkoppling, nedkoppling eller avkoppling?
Anne Kaun, forskare i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola tar plats framme vid scenen. Hon börjar med att visa ett filmklipp om hur världen skulle kunna se ut genom att par Google-glasögon. Filmen visar hur vår ständiga uppkoppling mot sociala medier kartlägger vår vardag och när filmen tonar ut känner jag en blandning av både fascination och skräck över hur närvarande tekniken är i våra liv.
Anne talar om medialiseringen av vardagslivet och ställer sig frågan om hur det nya medielandskapet påverkar just vårt vardagsliv och även det politiska fältet.
Det är inte automatiskt så att teknik demokratiserar, förklarar Anne.
Hon ger exempel på proteströrelser som Occupy Wall Street och paradoxen mellan att deras vision om deltagande och konsensus är en process som tar tid, medan mediatekniken de använder sig av innebär en digital omedelbarhet.
Anne avslutar föreläsningen med att ställa en fråga som aldrig tidigare slagit mig – har det blivit ett privilegium att vara nedkopplad? Jag gör en ivrig anteckning på mitt block innan det är dags för lunch.
"Demokratisera demokratin – hur sjutton gör man det?"
Som vanligt är jag på plats i god till nästa programpunkt. Efter en snabb koll i inkorgen stänger jag av mailen på telefonen och bestämmer mig för att jag idag är priviligierad nog att vara nedkopplad. Nu står Göran Hemberg längst fram i salen. Han är berättare och har en bakgrund som praktisk filosof och jag förstår att det inte är en traditionell föreläsning som väntar. Vi ska få vara med i något som kallas berättarsalong.
Berättarsalong är en mycket mer vindlande historia, inleder Göran och hans inlevelse och tonläge gör att jag kastas tillbaka till känslan av nyfikenhet när mormor skulle börja berätta sagor.
Och visst är den vindlande. Jag känner hur jag sakta lämnar gymnastiksalen på Tollare folkhögskola. Med ett fängslande engagemang och en imponerande berättarteknik tar han oss tillbaka till den 30 november 1993 och kravallerna i Stockholm. Vi får följa med honom in på Medelhavsmuseet och vidare in på en resa genom cyklopens grotta i Odyssén. Samtidigt som kravallerna utanför drar förbi.
Berättelsen mynnar ut i hur han senare i tunnelbanan hamnar i en situation som sätter hans civilkurage på prov. Han väver samman dåtid och nutid och när vi återigen är tillbaka i gymnastiksalen har berättarsalongen gått över i en gemensam diskussion om tiggeri. Ämnet är högaktuellt och laddat och i ljuset av konferensens demokratitema blir diskussionen både bred och djup.
Demokratisera demokratin – ja, hur sjutton gör man det?
Det är Göran som ställer frågan och återigen antecknar jag ivrigt i mitt block.
Dissidenternas kamp mot totalitära regimer
Efter Göran är det dags för Thomas Hammarberg att ta över mikrofonen.
Mellan 2006 och 2012 var han Europarådets kommissionär för mänskliga
rättigheter och han berättar att han i många år arbetade för att FN:s
Barnkonvention skulle bli verklighet.
Thomas introducerar oss för fyra personer som inspirerat honom i sitt arbete för mänskliga rättigheter: Janusz Korczak, Katarina Taikon, Anna Politkovskaja och Andrei Sakharov. Jag lyssnar när han berättar om Janusz Korczaks barnhem i Warszawas getto och hur han 1942 tillsammans med barnen fördes till förintelselägret Treblinka. Jag lyssnar när han berättar om Katarina Taikons kamp för de svenska romernas rättigheter. Jag lyssnar när han berättar om Anna Politkovskaja, som 2006 sköts till döds i hissen i sitt hyreshus för sitt motstånd mot Tjetjenienkrigen. Jag lyssnar när han berättar om hur kärnfysikern Andrei Sakharov utvecklade Sovjetunionens atombomb och samtidigt var en stark motståndare till att använda den.
Vi stannar kvar lite extra hos Katarina Taikon. Vad skulle hon tyckt om romernas situation idag? Thomas är engagerad i frågan om romers rättigheter och är väl insatt i hur tiggarna på våra gator har det. Han berättar om deras svåra situation, både i Rumänien och i Sverige och någon i publiken sätter ord på den klump jag får i bröstet när han berättar - "Det är ojämlikheten som är så outhärdlig". Men situationen är inte nattsvart, menar Thomas, och berättar om arbetet som görs i Sverige och i Europa för att förbättra romernas situation.
Det finns Katarina Taikons i Rumänien också och det går åt rätt håll, avslutar han.
Medier, makt och demokrati
Det har hunnit bli sen eftermiddag och precis som förra året tar vi bussen in till ABF-huset i Stockholm. Där får vi lyssna på Arne Ruth. Han berättar om sin uppväxt i Bengtsfors och om sin väg fram till kulturchef på Expressen och chefredaktör på Dagens Nyheter. Han resonerar kring mediernas makt och yttrandefrihetens gränser.
Att säga emot är en mycket viktig del av yttrandefriheten, avslutar han.
Jubileumsbok och litteraturens farlighet
Medan mikrofonen lämnas över till nästa talare drar jag med fingrarna över boken i mitt knä. Framsidan pryds av färgglada bokstäver – "Att samtala fram en ny värld – Om konsten att förverkliga demokrati genom mänskliga rättigheter". På scenen berättar bokens redaktör Leif Eriksson att det är Demokratiakademins jubileumsbok. Vi får också lyssna till en av författarna bakom ett av kapitlen i boken och jag ser fram emot att i lugn och ro få sätta mig ner och läsa den.
Nästa person att ta plats på scenen är Ola Larsmo, författare och litteraturkritiker.
Det onda har uppenbarat sig för oss i en vildhet och gemenhet sådan att våra ögon ha öppnats för det godas värdighet och enkla skönhet, inleder han.
Det är den tyske författaren Thomas Mann han citerar. Ola är ordförande för svenska PEN, en ideell organisation för skribenter, som engagerar sig i frågor om det fria ordet. Han berättar att citatet han nyss läste upp var ur ett föredrag, som Thomas Mann skulle ha hållit på PEN-mötet i Stockholm 1939 men som ställdes in på grund av att andra världskriget bröt ut. Det är ett gammalt citat, men som inte på något sätt fallit ur tiden. Olas föreläsning handlar om författarskap med politiska konsekvenser och blir ytterligare ett intressant inlägg om yttrandefrihetens gränser.
Efter en fullspäckad dag i folkbildningens och demokratins tecken tar vi bussen ut till Tollare folkhögskola för att få oss lite sömn inför konferensens andra dag. Från bussen ser jag hur en man lämnar en påse mat till en grupp tiggare som rullat ut sina sovsäckar utmed en husvägg. Från bussen ser jag ojämlikheten som är så outhärdlig.
Kultur och demokrati
Den gjutna handen som läggs i min är tung. Och den är vacker. Det är en av många händer som Henrik Teleman gjutit till sin utställning. Henrik är konstnär och grundare till Virserums konsthall och är först ut på programmet för dagen. Jag skrattar och förfäras om vartannat när han berättar om konstutställningar som provocerat och ger exempel på obegripliga texter som ska förklara konstverk. Han sätter fingret på att kultur är något som ska vara en resurs för alla och att det krävs ett medvetet arbete för att lyckas med det.
En av de kraftfullaste sakerna man kan göra inom kulturpolitiken är att byta utgångspunkt, konstaterar Henrik.
Konferensen börjar lida mot sitt slut och när min mobiltelefon påminner mig om att det är dags att bege sig mot tåget, inser jag att jag kommer missa konferensens huvudperson – Gösta Vestlund. Något besviken över kollektivtrafikens begräsningar samlar jag ihop mina ivrigt förda anteckningar. Jag nickar hejdå till mina bordskamrater och smyger ut ur gymnastiksalen. I mitt huvud ekar Göran Hembergs fråga: Demokratisera demokratin – ja, hur sjutton gör man det?
Text: Karolina Boberg
Mer om Vestlunddagarna
Den 19-20 mars 2015 anordnades Vestlunddagarna för andra året i rad på Tollare folkhögskola i Nacka. De arrangeras med anledning av att Gösta Vestlund, en av vår tids stora folkbildare, fyllde 100 år den 15 juni 2013. Vestlunddagarna ska återkomma varje år.
Besök även Vestlunddagarnas egen blogg.
