Månadens forskarintervju Margaretha Herrman
I månadens forskarintervju får ni träffa Margaretha Herrman, som är docent i etnologi vid Högskolan Väst. I sin forskning intresserar hon sig bland annat för lärande i och för yrkeslivet samt åldrandets villkor.
Vad handlar din forskning om?
Mina första forskningsprojekt handlade om vuxnas lärande och utbildning till omsorgsyrken. Parallellt med detta undersökte jag tillsammans med flera forskare vilka erfarenheter och förväntningar dagens och morgondagens äldre har på hur omsorg kan organiseras och planeras utifrån deras behov. I utbildningsprojektet, som blev min avhandling, var ungdomars och vuxnas lärande till vård- och omsorgspraktiken i fokus. I det andra projektet handlade det om att söka förståelse för hur erfarenheter från livsloppet skapar förväntningar på åldrandet och omsorgens utformning. De här två spåren, lärande i och för yrkeslivet samt åldrandets villkor, har korsat varandra vid flera tillfällen sedan början av nittiotalet.
Idag är min forskning inriktad mot samproduktion – att jag som forskare tillsammans med verksamhetsföreträdare i omsorgspraktiken diskuterar hur verksamheten kan förändras och förbättras. Dessa projekt innefattar äldres villkor såväl som arbetslivets förutsättningar.
I projektet "Kultur för äldre", som idag har pågått i tre år, handlar det om flera generationers lärande då både äldre, förskolebarn och olika yrkesprofessioner är medproducenter i att tillsammans bidra till att öka äldres livskvalitet genom kulturaktiviteter. I ett annat kommunalt utvecklingsarbete som pågått sedan hösten 2014 är fokus riktat mot lärande i arbetslivet. Här handlar det om att forskare och praktiker tillsammans reflekterar över värdegrund, genomförandeplaner och livsberättelser och vilka konsekvenser olika förhållningssätt får för hemvårdens organisering och utformning. Tanken är att personalens kunskaper och erfarenheter ska bidra till att utveckla hemvården och höja kvaliteten i omsorgsarbetet.
Hur kommer det sig att du är intresserad av det livslånga lärandet?
Jag tillhör sedan några år tillbaka en forskargrupp på Högskolan Väst som arbetar med Lärande i och för det nya samhället, LINA. Vi intresserar oss för hur man lär för ett yrke men också hur man lär i yrket.
Ett exempel är ”Kultur för äldre” där generationer och professioner möts. Dessa möten kan beskrivas som lärsituationer – äldre får umgås och sjunga tillsammans med femåringar. Femåringar får veta hur äldre bor, hur de lever, hur de ser ut, vad de gör och de får umgås och sjunga tillsammans med dem. För både barnen och de äldre skapas situationer som kan förändra deras uppfattningar om andras liv och villkor. Den personal som är involverad i projektet och som tillsammans utformat sångstunder och allsångstillfällen lär om varandras professioner och yrkeskulturer, om hur äldre reagerar och fungerar tillsammans med barn och om hur barn fungerar tillsammans med äldre. Detta ”lärande” har så långt vi hunnit i vår aktionsorienterade följeforskning visat många framgångsfaktorer. Inte minst synliggörs detta i arbetsglädje, då man ser det positiva utfallet bland alla inblandade, men det synliggörs också i reflektioner över nya infallsvinklar på hur kommunal verksamhet kan organiseras och de möjligheter som uppdagas då professions- och generationsgränser överskrids. Projektet har bidragit till att nya frågeställningar rests och insikter i att implementering kräver både vilja till verksamhetsförändring och att berörda yrkesföreträdare får en gemensam kunskapsbas.
Finns det någon fråga inom vuxnas lärande och det livslånga lärandet som du tycker är extra viktig?
Lärande ser jag som en pågående process hela livet. Det kan exempelvis tyckas självklart att ett yrkesliv innebär möjlighet att utvecklas i professionen, att lära nytt och att uppmuntras till förändring och kvalitetsförbättring. I många fall möter jag dock yrkesföreträdare vars kompetensutveckling tillgodoses via erbjudanden om ett antal kortare kurser att välja. Mer sällan möter jag personal som uppmuntras till gränsöverskridande aktiviteter eller ges tillfälle att pröva nya tankar om sätt att arbeta och organisera verksamheten. Men undantag finns, något som tydliggörs i projekt som ”Kultur för äldre” och i hemvårdens arbete, där de med hjälp av diskussioner runt värdegrundsbegrepp på ett djupare plan kan belysa konsekvenser av sitt eget och andras förhållningssätt till de vårdtagare de möter i sitt arbete. I båda de nämnda projekten är mötet det centrala – att få tillfälle att mötas i aktiviteter och konstellationer med utrymme för reflektion och lärande, att lära av sammanhanget och tillsammans. Att skapa ny kunskap i arbetslivet gagnar alla inblandade. Det är också ett sätt att bidra till att exempelvis äldres och förskolebarns erfarenheter och kunskaper tas tillvara – att lärande inte enbart är att tillgodogöra sig egna kunskaper utan att kollektivet delar dessa.
Vad kan praktiker lära sig av din forskning?
Eftersom jag och mina kollegor arbetar nära tillsammans med praktiker ser jag lärandet som ömsesidigt. Min roll som forskare är att dela med mig av den kunskap jag har och att tillsammans med praktikerna reflektera över och diskutera möjligheter, alternativ, hinder och resurser. Förhoppningsvis kan de former av ”samproduktion” som pröva(t)s och som dokumenteras löpande bidra till nyttiggörande i olika personalgrupper, att bli ett lärande i arbetslivet men också att detta återförs till högskolans utbildningar.
