Månadens forskarintervju Per Andersson
I månadens forskarintervju får ni träffa Per Andersson, som är professor i pedagogik vid Linköpings universitet och verksam inom avdelningen för pedagogik och vuxnas lärande. I sin forskning intresserar han sig bland annat för validering och vad det innebär att vara lärare för vuxna.
Vad handlar din forskning om?
Framför allt har min forskning handlat om validering, alltså om hur kunskaper kan synliggöras, bedömas och ges erkännande oberoende av var, när och hur man har lärt sig. Ett annat område som jag intresserat mig för är hur man blir och vad det innebär att vara lärare för vuxna. Där har jag dels arbetat i ett europeiskt projekt om att bli vuxenlärare, dels nyligen arbetat med en kartläggning av hur folkhögskollärare använder sin tid och hur de ser på arbetets förutsättningar och kompetensbehov som lärare. Det sistnämnda var ett uppdrag från Folkbildningsrådet, som också publicerar vår rapport nu i dagarna.
Hur kommer det sig att du är intresserad av det livslånga lärandet?
Efter att ha utbildat mig till mellanstadielärare och arbetat i skolan några år gick jag vidare med pedagogikstudierna, och då var vuxnas lärande, speciellt i arbetslivet, ett område som man kom in på. När jag sedan kom in på forskarutbildningen hamnade jag dessutom inom det vuxenpedagogiska området, och där har intresset vuxit. Dessutom kommer nog intresset från min bakgrund inom Scouterna, som inte bara är en icke-formell pedagogisk verksamhet för barn och ungdomar, utan där också många vuxna engagerar sig som ledare och vill ha pedagogiska kunskaper. Där blev jag inblandad i att ordna ledarutbildningar av olika slag och det väckte också intresset för vuxenpedagogik, folkbildning och livslångt lärande.
Finns det någon fråga inom vuxnas lärande och det livslånga lärandet som du tycker är extra viktig?
Då kommer jag tillbaka till mina forskningsområden. Att underlätta för vuxna att studera, till exempel genom att hitta former för validering som gör att man kan koncentrera sig på att utveckla sina kunskaper vidare utifrån det man redan kan, är en viktig utmaning. Och forskningsmässigt är det också viktigt att uppmärksamma vuxenlärarna i större utsträckning – den vuxenpedagogiska forskningen har i stor utsträckning haft fokus på deltagarna, medan vuxenpedagogerna och därmed kunskapen om vad det innebär att undervisa vuxna, ofta har hamnat i skymundan.
Finns det ett behov av en särskild vuxenpedagogisk kompetens och hur ser den i så fall ut?
Ja, det finns det. Men det handlar inte i första hand om ett speciellt sätt att undervisa vuxna. Den vuxenpedagogiska kompetensen handlar istället bland annat om att kunna utgå ifrån, ta vara på och ibland också utmana den kunskap och de erfarenheter som vuxna har med sig in i en utbildning, eller en annan situation där man lär sig. Det handlar också om sådant som att ha förståelse för och att kunna utgå ifrån den livssituation som den vuxne befinner sig i - en situation som skiljer sig från barns och ungdomars livssituation.
Vad kan praktiker lära sig av din forskning?
Jag hoppas att forskningen kan hjälpa dem att förstå villkoren för sitt arbete, och att den ger dem begrepp och redskap för att samtala om och utveckla sin verksamhet och när det gäller min forskning då förstås i första hand inom de områden som jag har intresserat mig för. Till exempel att förstå vad validering kan handla om, och utifrån detta utveckla bra former för validering inom de specifika ämnesområden eller yrkesområden där man är verksam.
