Månadens forskarintervju Christian Eidevald
I månadens forskarintervju får ni träffa Christian Eidevald, lektor i pedagogik vid Högskolan för lärande och kommunikation.
Vad handlar din forskning om?
Forskningen handlar om professionsutveckling, framförallt ur ett genusperspektiv. Dels bygger den på min avhandling "Det finns inga tjejbestämmare" - Att förstå kön som position i förskolan, dels på ett nuvarande projekt kring systematisk kvalitetsutveckling i förskola. Forskningen fokuserar på vilken syn vuxna har på barns lärande och hur denna syn sedan blir styrande för hur de arbetar med just barns lärande. Utgångspunkten är att föreställningar om lärande inte är neutrala utan även innebär styrning och begränsningar för barn att lära på specifika sätt, framförallt då olika förväntningar många gånger riktas till flickor respektive pojkar. Detta utan att flickor och pojkar själva ger uttryck för olika intressen eller behov. Jag intar på detta sätt ett ifrågasättande perspektiv och genom att dekonstruera "självklarheter" kring syn på flickor, pojkar och lärande försöker jag visa hur vi kan se på lärande på nya sätt. Framförallt utifrån så kallade postmoderna eller poststrukturalistiska synsätt.
Hur kommer det sig att du är intresserad av det livslånga lärandet?
Med en bakgrund som förskollärare har frågor kring relationen mellan barns och vuxnas lärande fascinerat mig. Det är en ständig fråga huruvida det skiljer sig i strategier för hur olika människor lär, exempelvis relaterat till ålder och biologiskt kön. Utan att göra anspråk på att lösa denna frågeställning här och nu kan jag emellertid säga att jag allt mer funnit att det är förutsättningar för lärande som intresserar mig, där förväntningar spelar stor roll för vad vi sedan ser som självklart. Ett område som detta blir synligt på är exempelvis hur vi skiljer på kvinnligt och manligt, vilket faktiskt kan bli problematiskt då det även finns män som vill ha bra kontakt med sina barn och kvinnor som vill göra karriär.
Finns det någon fråga inom vuxnas lärande och det livslånga lärandet som du tycker är extra viktig?
Då jag ser det som att det är förväntningar, både på barn och vuxna, som är en stor del i lärande kommer förväntningar även bli en del av vilka vi anser att vi "är". Om ett barn, exempelvis beroende på sitt biologiska kön, ofta får en viss typ av förväntningar riktad mot sig finns risk att vissa sätt att vara uppfattas som barnets "sanna", och kanske enda, sätt att vara. Förväntningar har då blivit en del i en uppfattad identitet och därmed styrande för vilka val som ses som "rätta" senare i livet. På så sätt är vi alla en del i att upprätthålla normer i samhället, vilket säkert kan vara bra i många sammanhang men som också kan medföra att vissa saker, som exempelvis jämställdhetsprojekt, riskerar att möta starkt motstånd. Ibland utan att vi riktigt förstår varför, eftersom de flesta säger att de är för jämställdhet.
Vad kan praktiker lära sig av din forskning?
Framförallt skriver jag för dem som arbetar med barns lärande, men avhandlingen har även tagits väl emot av andra yrkeskategorier. Jag har på så sätt även kommit att föreläsa en hel del utanför utbildningssammanhang, framförallt för sådana som arbetar med jämställdhetsfrågor. Jag tror detta beror på att jag försöker beskriva utifrån konkreta situationer hur förväntningar och strategier vi möts av som barn (läs flicka respektive pojke) blir begränsande för val senare i livet. På så sätt gör jag anspråk på att delvis kunna förklara varför det är så svårt med riktade insatser för att få fler kvinnliga chefer eller få fler män att ta ut större del av föräldraledigheten. Jag visar att val som förklaras med olikheter, både på individuell nivå men också utifrån tänkta biologiska olikheter mellan kvinnor och män, också kan bero på förväntningar riktade mot oss som barn och som vuxna. Denna kunskap menar jag är viktig att ha innan man exempelvis försöker starta ett jämställdhetsprojekt — både inom utbildningssektorn och inom näringslivet.
Varför är det viktigt att ifrågasätta dessa förväntningar, menar du?
Vissa sätt att vara har i vår tid och vår kultur kommit att ses som självklara. Om vi kan tänka på nya sätt kring flickor, pojkar och lärande kommer nya förväntningar att bli styrande för vad som ses som självklart. Då finns det möjlighet att både se på oss själva och andra utifrån sätt som kan innebära större valfrihet och mindre styrning. Förväntningar kommer emellertid alltid att finnas, så man måste hela tiden fortsätta att fundera kring vad olika förväntningar ger för konsekvenser utifrån vilket samhälle vi önskar — både nu och i framtiden. Om vi lutar oss tillbaka med ett konstaterande att det "är" på ett visst sätt, bara för att det var så det var när vi växte upp, så kommer vi oreflekterat återskapa dessa normer och förväntningar.
