Vem var Astrid Janzon?

Biografi

Astrid Hedvig Maria Janzon föddes i Jönköping den 17 april 1907. Astrid var enda barnet och familjen var bosatt på Östra Storgatan 7 i Jönköping. Fadern, Emil Janzon, kom från Fermsås gård på Värmlandsnäs i Värmland. Astrids mor, Hedvig Janzon, f. Hollander, kom från Borås, där hennes far var rådman. När Astrid var tio år blev hennes mor mentalt sjuk och kom sedan att vårdas på mentalsjukhus resten av sitt liv fram till år 1940.

Utbildning

Astrid började sin skolgång i Jönköping men vårterminen 1924 fortsatte hon sina studier vid ett privat flickgymnasium i Linköping. 1926 tog Astrid studentexamen i Linköping med utmärkta betyg.

Efter en lång resa genom Europa tillsammans med sin far hösten 1926 beslöt Astrid att utbilda sig till sjuksköterska. En anledning till hennes yrkesval var enligt henne själv moderns sjukdom.

1927 – 1930 genomgick Astrid Röda Korsets sjuksköterskeskola i Stockholm. Astrid var en av ytterst få sökande med studentexamen. Utbildningen var vid denna tid lärlingsbetonad och i hög grad baserad på att sjukhusen utnyttjade eleverna som billig arbetskraft. För Astrid var omställningen från en tillvaro som omhuldad familjeflicka, helt ovan vid praktiskt arbete, till det krävande sjukvårdsarbetet en svår uppgift, som hon dock lyckades klara.

Läsåret 1938 – 1939 studerade Astrid ”an Advanced Course for Nurses” vid Bedford College for Women, University of London. Astrid fick, som den enda av deltagarna, “Distinction in the Whole Course”. I kursen ingick också en sex veckors studieresa i Europa. Astrid besökte bl a sjukhus och sjuksköterskeskolor i Brüssel, Antwerpen Düsseldorf, Frankfurt am Main, Kaiserswerth, Hamburg. Studieresan gav en intressant inblick i den europeiska sjukvårdens utveckling men väckte också oro för den politiska situationen i Europa.

Kursen hade totalt 21 deltagare som kom från 15 länder och från alla fem världsdelarna. De flesta fick senare ledande positioner inom sjuksköterskeutbildningen och/eller sjukvården i sina hemländer. Sammanhållningen i gruppen blev stark och varaktig. Till detta bidrog säkerligen i hög grad det spända världsläget innan andra världskrigets utbrott hösten 1939.

De kontakter Astrid fick under läsåret i London grundlade ett stort internationellt nätverk av vänner och kollegor.

Redan i januari 1938 hade Astrid skrivit in sig vid Stockholms universitet (dåvarande Stockholms högskola). Hennes studier ledde, avbrutna av längre och kortare uppehåll, fram till en fil kandidat examen år 1950 i ämnena: statskunskap, pedagogik och sociologi. Astrid blev den första sjuksköterskan i Sverige med denna akademiska fortbildning.

1946 – 1947 erhöll Astrid ett resestipendium från Rockefeller Foundation för sex månaders studier av sjuksköterskeutbildningen samt sjuk- och hälsovårdens organisation i USA och Canada. Hon besökte: Yale University, New Haven; Vanderbilt University, Tennessee; Wayne University, Detroit; Cornell University, New York samt Toronto University i Canada.

Tjänstgöring

Astrid hade under sin sjuksköterskeutbildning fått specialutbildning i röntgenarbete och hennes första tjänst blev som översköterska vid Eskilstuna lasaretts röntgenavdelning, 1932 – 1935. Under denna tjänstgöring fick hon sin första erfarenhet som lärare, en uppgift som hon fann mycket stimulerande. 1934 genomgick Astrid Svensk sjuksköterskeförenings högre kurs för föreståndarinnor.

1936 fick Astrid en förfrågan från Röda Korsets sjuksköterskeskola om att arbeta som instruktionssköterska (sjukvårdslärare) vid skolan. Hon återvände gärna till Stockholm och uppgiften som lärare. Våren 1938 tjänstgjorde Astrid som assistent till sjuksköterskeinspektrisen Kerstin Nordendahl på Kungl Medicinalstyrelsen.

Efter läsåret 1938-1939 vid Bedford College i London utnämndes Astrid 1939 till rektor vid den nystartade Statens sjuksköterskeskola i Stockholm. Det var som rektor och institutionschef vid denna skola, 1939 – 1969, som Astrid kom att utföra sitt pionjärarbete inom sjuksköterskeutbildning och vården av sjuka.

När statens sjuksköterskeskola startade hösten 1939 fick den först provisoriska lokaler i Allmänna Garnisonssjukhuset på Kungsholmen. Sjukhusets kyrksal uppläts under vardagarna för undervisningen. Vintertid skedde uppvärmningen genom eldning i fyra kakelugnar. Astrid fick använda biblioteket som sitt tjänsterum, men delade det med överläkaren på kirurgiska kliniken. Elever och lärare bodde i förhyrda privatvåningar i närheten av Garnisonssjukhuset.

Samtidigt med skolstarten påbörjades planeringen av en ny skolbyggnad. Ritningarna gjordes av den kände sjukhusarkitekten Gustaf Birch Lindgren. Skolan fick en vacker tomt på den skogklädda höjden invid Solna kyrka och i nära grannskap till det nyuppförda Karolinska sjukhuset (öppnat 1940), Karolinska institutet och Statens institut för folkhälsan. Kostnaden för den nya skolbyggnaden beräknades till 1.5 miljoner kronor. På grund av kristiden skars byggnaden och därmed kostnaden ner till 875.000 kronor, vilket medförde minskning av antalet elevrum.

Skolbyggnaden uppfördes i rät vinkel, där den ena längan byggdes i två våningar som inrymde undervisningslokaler, bibliotek, matsal och serveringskök samt sällskapsrum och en vaktmästarbostad. Den andra huslängan byggdes i tre våningar och upptog på nedre botten administrationslokaler, sjukrum och rektorsbostad. I de övre våningarna fanns bostadsrum för eleverna och lärarbostäder. Medicinalstyrelsens för sin tid föredömliga rekommendation ”att varje elev bör tillförsäkras eget rum” kunde på grund av besparingarna endast delvis förverkligas.

Astrid engagerade sig i hög grad för planläggningen av den nya skolbyggnaden. Hennes intention var att för eleverna skapa både en inspirerande studiemiljö och en så hemlik och trivsam boendemiljö som möjligt.

Den goda och estetiskt tilltalande miljöns betydelse för individens utveckling och välbefinnande var något som Astrid gärna betonade. För den sjuka människan ansåg hon att miljön och en terapeutiskt gynnsam atmosfär var avgörande för tillfrisknandet.

Det blev onekligen ett stort merarbete för Astrid, att förutom ansvaret för den nystartade skolan, även medverka i skolans nybyggnadsprojekt med åtföljande utrustnings- och inredningsarbete. Under detta arbetskrävande begynnelseskede drabbades hon också personligen genom förlusten av båda sina föräldrar. Efter långvarig sjukdom dog hennes mor i januari 1940 och ett år senare i februari 1941 avled hennes far.

Till Astrids arbetsuppgifter hörde huvudansvaret för internatet, undervisning och schemaläggning, kontraktering av lärare varav ett flertal timanställda specialister från Karolinska institutet, Karolinska sjukhuset och Serafimerlasarettet etc, placeringen av elever för praktiktjänstgöring osv. Som skolledare hade Astrid lätt att förvärva och behålla goda medarbetare. Skolans ekonomipersonal förblev till exempel nästan helt oförändrad under de 30 år som skolan existerade.

Inflyttning i den nya skolbyggnaden kunde ske höstterminen 1942. Officiell invigning av skolbyggnaden ägde rum den 21 december 1942 i samband med att skolans först antagna elevgrupp utexaminerades. Kronprins Gustav Adolf förrättade invigningen i närvaro av kronprinsessan Louise, prinsessan Sibylla, prins Carl och prinsessan Ingeborg samt cheferna för Socialdepartementet, Medicinalstyrelsen och landshövdingen i Stockholms län. Medicinalstyrelsen representerades naturligtvis också av sjuksköterskeinspektrisen Kerstin Nordendahl, ledamot av skolans styrelse. Invigningen fick en kyrklig anknytning genom att både ärkebiskop Erling Eidem och Stockholms stifts biskop Manfred Björkquist deltog.

Det stora uppbådet av officiella representanter underströk onekligen den betydelse som statsmakten lade vid inrättandet av den nya skolan och dess utbildning av sjuksköterskor – särskilt angelägen och viktig under rådande krigsoro i Europa.

De utexaminerade sjuksköterskorna fick mottaga sina broscher av kronprinsessan Louise vid en ceremoni i Solna kyrka, där högtidstalet hölls av ärkebiskop Eidem. Också under kommande års avslutningar skedde överlämnandet av skolans emblem i Solna vackra medeltidskyrka (byggd på 1100-talet), oftast i närvaro av Drottning Louise.

Statens sjukssköterskeskola i Stockholm - en försöksskola

Kerstin Nordendahl, sedan 1920-talet verksam vid Kungl Medicinalstyrelsen som inspektris över sjuksköterskeskolorna, var den drivande kraften bakom skolans tillkomst. Hennes mål var en sjuksköterskeskola i statlig regi, som skulle vara ekonomiskt och administrativt oberoende av sjukhusen. Syftet var att vid denna skola kunna pröva nya undervisningsmetoder och kursplaner. 1939 realiserades denna försöksskola, där också blivande sjukvårdslärare från hela Norden gavs möjlighet att hospitera.
En väsentlig nyhet som redan från början prövades vid skolan var undervisning i öppen vård. Härmed bröts den dåvarande sjuksköterskeutbildningens ensidiga inriktning på enbart sluten sjukhusvård.

Idén till detta hade Kerstin Nordendahl inhämtat under en studieresa till USA på 1930-talet.

När Astrid som Rockefeller-stipendiat besökte USA 1946-1947 intresserade hon sig speciellt för kliniklärarsystemet vid de amerikanska sjuksköterskeskolorna. Vid hemkomsten fick hon möjlighet att i april 1947 anställa den första klinikläraren vid Serafimerlasarettets kirurgiska avdelningar. Kliniklärarna medverkade till att skolans teoretiska undervisning kunde koordineras med undervisningen och praktiken på klinikerna.

Skolans speciallinjer

Från mitten av 1940-talet inledde statens sjuksköterskeskola ett samarbete med socialinstitutet i Stockholm. Härigenom fick årligen ett par elever vid skolan en specialutbildning för socialt arbete under sitt tredje och fjärde utbildningsår. Efter 4 års utbildning erhöll dessa elever både sjuksköterskekompetens och diplom från socialinstitutet.

De som utexaminerats med denna dubbelutbildning blev mycket eftertraktade på arbetsmarknaden.

I början av 1960-talet startade ytterligare två nya linjer vid skolan.

Den ena var en speciallinje för blivande lärare i hälso- och sjukvård. Inträdesfordran till denna postgymnasiala kurs var studentexamen. Nytt var samarbetet med Stockholms universitet där eleverna under tredje året skrevs in vid den samhällsvetenskapliga fakulteten och läste pedagogik. En del elever studerade även sociologi. Detta var första gången som sjuksköterskeutbildningen i Sverige fick universitetsanknytning.

Den andra speciallinjen gällde behovet av välutbildad personal till mentalsjukvården. Den snabba utveckling som skedde inom mentalsjukvården under 1940- och 1950-talen skapade behov av en utvidgad och fördjupad utbildning av mentalsjukvårdspersonal. Utbildningslinjen vid statens sjuksköterskeskola blev en påbyggnadskurs för mentalskötare, som härigenom erhöll sjuksköterskekompetens med specialutbildning i psykiatrisk sjukvård. Genom mentalvårdskurserna ökades markant antalet manliga studerande vid skolan. Astrid hade ett särskilt intresse för denna speciallinje och gladdes åt att skolan på detta sätt kunde medverka till en förbättrad utbildning.

Av skolpolitiska skäl avbröts emellertid försöken med de nya utbildningslinjerna redan 1967. Skolöverstyrelsen deklarerade angående den postgymnasiala linjen: ”Man kan inte skräddarsy en kursplan som ger mer teori, mindre praktik. Att vissa elever har gymnasieutbildning gör dem inte bättre manuellt skickade. De behöver ett normalmått av praktisk utbildning för att kunna bli assistenter åt läkarna på sjukhusen.” (Ur intervju i DN med skolrådet B. Gårdstedt den 28.2.1967). Uttalandet avslöjade den rådande synen på sjuksköterskeutbildningen och på sjuksköterskans yrkesuppgift. Tydligt var att skolpolitikerna inte tänkte tolerera en skola med en modern och progressiv undervisningsplan. Alla skolor skulle vara lika. Någon försöksskola behövdes inte. Konsekvensen blev att statens sjuksköterskeskola lades ner den 1 juli 1969.

Från lärling till studerande

Under hela sin tid som rektor strävade Astrid efter att höja elevernas studerandestatus. Hon förde en oavbruten kamp mot det lärlingsbetonade system där eleverna utnyttjades som billig arbetskraft på sjukhusen utan hänsyn till deras studiebehov.

Men Astrid stödde också sina elevers självständighet och medbestämmanderätt genom att uppmuntra bildandet av kursstyrelse och elevförening vid skolan samt småningom under 1960-talet också ett studieråd. Elevdemokratin utvidgades väsentligt när två representanter från studierådet också fick rätt att deltaga i skolans styrelsesammanträden.

Idén med en elevförening vid skolan smittade av sig till andra sjuksköterskeskolor. Småningom ledde detta till att elevföreningarna gick samman i ett riksomfattande elevförbund. Förbundet bildades vid ett sammanträde, som hölls på statens sjuksköterskeskola den 12 april 1946.

En tidig reform vid skolan var avskaffandet av uniformstvånget. Eleverna bar uniform enbart under sjukhusutbildningen. Under läskurserna på skolan var eleverna civilt klädda. Astrid bar själv aldrig uniform.

Vid utexaminerandet av skolans första elever bildades på Astrids initiativ i december 1942 Statens sjuksköterskeskolas kamratförbund. Astrid var dess ordförande 1943-1969 och betydde mycket för kontinuiteten och sammanhållningen. När skolan upphörde avgick Astrid som ordförande, men valdes istället till hedersordförande. En viktig sammanhållande faktor har varit den årsskrift, med många intressanta artiklar från medlemmarnas arbetsfält, som sedan 1960 distribuerats till alla inom Kamratförbundet. Fram till 1969 bidrog Astrid alltid själv i årsskriften under rubriken: ”Från skolans horisont”.

Debatt och vision

Med anledning av en statlig utredning angående sjuksköterskeutbildningen (tillsatt 5.1.1946) utbröt 1949 en debatt om sjuksköterskeskolornas sekularisering. Statens sjuksköterskeskola hade då verkat i 10 år.

När utredningens resultat offentliggjordes uttrycktes från kyrkligt håll oro över sjuksköterskeutbildningens sekularisering. Utbildningen i statens regi ställdes i debatten mot den utbildning som bedrevs av vad som ansågs vara sjuksköterskeskolor med kristen inriktning.

Astrid upprördes av debattens argumentation, som bl a rörde undervisningen i etik, sjukvårdens ledande principer och historia. Hon påpekade i en intervju att ämnet i läroplanen omfattade 34 undervisningstimmar men

”…att den viktigaste undervisningen i etik alltid kommer att meddelas den unga eleven genom exemplet av de människor, sjuksköterskor, läkare, socialarbetare, präster och många andra, som hon möter ute i det praktiska livet.”

Särskilt uppbragt blev Astrid också över en prästerlig rekommendation, att det borde utövas visst överinseende över ”sjuksköterskeelevens vandel även utom arbetet”. Hon svarade, att

”Med undantag för sådana ordningsregler som är nödvändiga för arbetet, anser jag, att vi bör skapa så få förbud som möjligt och med förtroende bereda sjuksköterskeeleverna tillfälle att umgås med jämnåriga och inte förbjuda dem att delta i sådana nöjen som är naturliga för deras ålder. Den som saknar omdöme och förmåga att sovra sina nöjen, utvecklas inte till ansvarskänsla genom förbud, som frestar till hyckleri.”

Bl a för att medverka till kontakter med andra studerande anordnades på Statens sjuksköterskeskola baler, soaréer, diskussionsaftnar m m.

I debatten karakteriserades sjuksköterskans yrke naturligtvis som ett kall. Astrid vände sig mot detta och yttrade:

”I alltför många år har man ridit på den vackra frasen om ”sjuksköterskekallet”, som man har använt i olika sammanhang, bland annat för att fördröja den löneförhöjning och arbetstidsförkortning, som först på sistone verkligen reglerats... De flickor som söker inträde i våra sjuksköterskeskolor är i allmänhet ansvarskännande, målmedvetna och ideellt inställda unga människor, annars väljer man inte ett sådant krävande yrke, där man ger ut sig själv i så hög grad. Men även ett yrke som man känner sig kallad till bör ju betalas efter förtjänst, och det är två saker som inte hör ihop med varandra.”

Debatten speglade onekligen ett viktigt skede i svensk sjukvård, där sjuksköterskans yrkesroll alltmer tydliggjordes. Astrid var emellertid ensam yrkesrepresentant i denna debatt.

Samarbete till hälsa

Det fanns en påfallande brist på läromedel i sjuksköterskeundervisningen. Med utgångspunkt från egna föreläsningar skrev Astrid i början av 1950-talet en lärobok som fick titeln: ”Samarbete till hälsa”.

Det är framförallt i denna bok som Astrid uttryckt sina tankar och idéer. Hälsa och hälsovård var den röda tråden i all hennes undervisning. Samtidigt var hälsovård en viktig ingrediens i hennes egen livsstil. Hon var livet igenom mån om att hålla sig i trim. Om somrarna älskade hon att bada och simma. Ännu vid 90 års ålder tog hon sin dagliga simtur i Östersjön vid sommarstället i Flatvarp i Tjusts skärgård.

Ett viktigt tema i hennes bok är samarbetet mellan den öppna och den slutna vården. Hon betonar att all medicinalpersonal skall samarbeta med patienten och sinsemellan för att kunna återställa och vidmakthålla patientens fysiska och psykiska hälsa. Hon talar om arbetsmiljöns, hemmiljöns och sjukhusmiljöns stora betydelse för tillfrisknandet och bibehållandet av hälsan. Astrid framhåller att sjukhuset inte får vara en isolerad ö i samhället utan att sjukhuset är en del i ett stort socialmedicinskt sammanhang. Hon diskuterar hur sjukhuset skall kunna fylla både sin sjukvårdande och hälsovårdande uppgift och hennes vision är att sjukhuset skall vara en hälsocentral. Hon skriver följande:

”Sjukhuset kommer att bli en hälsocentral i vidaste bemärkelse för stora delar av vårt folk genom att medvetet på sitt program uppta hälsoundervisning av patienterna och deras anhöriga samtidigt med sin diagnostiska och kurativa verksamhet och genom att uppehålla effektiv kontakt med andra sociala rådgivnings- och hjälporgan.”(Janzon 1955:43).

Ett kapitel i boken har rubriken: ”Mental hälso- och sjukvård”. Med stöd av bl a statistiska uppgifter påtalar Astrid den stora diskrepansen mellan vården av somatiskt sjuka på akutsjukhusen och mentalsjukvården. Hon skriver: ”Man torde dock ha skäl att anta, att mentalsjukvården i Sverige för närvarande saknar resurser för något annat än ett kustodialt omhändertagande av flertalet av sina patienter.” Detta var 1950-talets situation som tyvärr fortfarande förefaller högaktuell.

Angående mentalsjukvårdens personalutbildning påtalar Astrid bristen på läkare och avsaknaden av inom psykiatrin specialutbildad personal, speciellt arbetsledare. –

”Arbetsledaren på varje avdelning är den, som i första hand skapar den dagliga atmosfären. Att denna blir av sådan beskaffenhet, att den understöder hela den psykiatriska behandlingens målsättning att förhjälpa patienten till en återinpassning i samhället och gemenskap med sina medmänniskor, är av den största betydelse för hela behandlingsresultatet.” (Janzon 1955:187).

Avslutningsvis skriver Astrid:

”Sammanför vi olika psykiska sjukdomsformer till ett begrepp, psykisk ohälsa, framstår denna som vår utan motstycke mest spridda folksjukdom. Kampen mot denna måste föras med lika stor intensitet på två fronter, dels som en rådgivande och förebyggande mentalhygienisk verksamhet, som bör integreras i hela vårt hälso- och sjukvårdsarbete i övrigt, dels som ett snabbt och effektivt omhändertagande av var och en, som drabbas av psykisk ohälsa.” (Janzon 1955:192).

Förutom att vara en lärobok gav ”Samarbete till hälsa” i hög grad stoff till debatt, speciellt bland läkarna.

Några var entusiastiska och skrev att det var ”…en av de roligaste, värdefullaste och mest stimulerande medicinska böcker som skrivits här i landet de senaste åren.” (Peter Heinemann). Man uppmärksammade att Astrids idéer och reformförslag var genomförbara utan stora kostnadsökningar och/eller nybyggnadsföretag och att det främst var fråga om en ändrad inställning till problemställningar inom medicinen och hälsovården. Särskilt viktig var attityden till patienten som människa (Bertil Nyström i Med. Fören:s Tidskrift 1955.09.09).

Andra var ytterst negativa och opponerade sig t ex mot att Astrid vågat föreslå att även läkarna i sin utbildning borde få erfarenhet av både öppen och sluten vård samt undervisning i psykologi och sociologi (Lars Gyllensten DN 1955.07.12).

Internationellt arbete

Det internationella engagemanget var alltid en viktig del av Astrids verksamhet. Som tidigare nämnts var studieåret 1938-1939 i London en betydelsefull upptakt till detta, likaså studieresan i USA och Canada 1946-1947. Astrid hade goda språkkunskaper och lätt att få kontakt med människor. Hon var ytterst mån om att statens sjuksköterskeskola skulle ta väl hand om sina utländska besökare. Ofta tog hon aktiv del i utformningen av de besökandes program och lät gärna eleverna ansvara för guidningen. Hennes privata gästfrihet var stor och generös.

1952 utsågs Astrid till delegat vid WHO:s femte årsmöte i Genève – där hon blev en av ytterst få kvinnliga delegater. Astrid yttrade sig emellertid frejdigt bl a i en diskussion där Norge föreslagit tillsättandet av en expertkommitté för att utreda hälsovårdsaspekterna i samband med befolkningsfrågan. Frågan visade sig vara mycket känsloladdad. Flera talare förklarade ordrikt och ingående att det inte fanns minsta anledning för WHO att ta upp denna fråga. Man ansåg helt enkelt att det inte var en hälsovårdsfråga.
Astrid kände sig som kvinna – bland dessa uteslutande manliga talare – tvingad att yttra sig. Frågan var av så vitalt intresse för världens kvinnor. Hennes korta anförande var följande:

‘As a woman, it has been very interesting for me to listen to this burning discussion about the healthcare aspects of the population crisis, which has been carried on entirely by male speakers, both today and at last week’s meeting. However, may I remind this auditorium that a family consists of two adult members of equal importance – the mother and the father. It is true that in many countries it is the father who is responsible for the economy of the family. But in terms of health aspects, it is the mother who gives birth to the children, and it is primarily her health which is at risk. I regret that such a question should be discussed at length by men only, without listening to the voices of the women of the world. Therefore, if the Organization takes up this problem of health care, I would urge that the Director General provide for representatives from the associations of those women who have studied this matter, and have experience of it, to be called upon for cooperation in solving it.’

Astrid berättade att hennes

”lilla anförande mottogs med andlös tystnad. Man vände sig om och stirrade på mig som från en annan värld. Och sedan bröts tystnaden av en allmän förvirring, som också visade sig i ordförandens fråga: ”Vad skall vi göra?” Den belgiska delegaten svarade snävt att han inte kunde förstå varför vi skulle ta upp detta sista yttrande och ytterligare komplicera denna svåra fråga. Frågan bordlades emellertid genom att samtliga resolutioner togs tillbaka. Många länders delegater kom efteråt fram till mig och tackade mig för de synpunkter jag framfört.” (SSF:s tidskrift, nr 11 1952:255-256).

År 1958 inbjöds Astrid att föreläsa vid ”The 8:th Medical Congress for the Middle East” i Beirut, Libanon. Titeln på hennes föreläsning var: “The Nurse as a Member of the Health Team”. Den blev mycket uppmärksammad och översattes även till arabiska.

1960 anlitades Astrid som föreläsare vid: ”WHO-Training Course on Nursing Administration” i Oxford. Kursens tema var: ”The Function of Administration and its Application to the Field of Nursing”. ( Director of Course: H.A. Goddard.)

I augusti 1964 var Astrid “acting president” vid ”Old Internationals´Associations of Florence Nightingale Scholars summerschool” i Edinburgh. – Samma år översattes Astrids bok “Samarbete till hälsa” till danska “Samarbejde i Sundhetens Tjeneste” av Annelise Jacobsen. Den svenska utgåvan utkom samma år också som talbok.

Astrid var mycket aktiv i det nordiska samarbetet där hon var väl ansedd och respekterad bland sina nordiska kolleger. Sitt sista officiella framträdande gjorde hon 1969, när hon föreläste vid det nordiska rektorsmötet i Helsingfors.

Astrids internationella engagemang och kontakter avspeglades i skolans undervisning, vilket väckte de studerandes intresse för internationella frågor och arbete.

Många av de sjuksköterskor som utbildades vid skolan kom helt eller delvis att ägna sig åt internationellt arbete, till exempel inom UNRWA i Mellanöstern och SIDA:s arbete i Afrika och Korea.

Den 6 juni 1969 blev Astrid av Kungen utsedd till ledamot av Nordstjärneorden.

Efter pensioneringen

När skolan upphörde valde Astrid att gå i pension. Strax efter sin avgång skrev hon tillsammans med några lärare ur kollegiet en bok om skolans 30-åriga verksamhet: ”Statens sjuksköterskeskola 1939-1969” (1971). Astrids bidrag hade som rubrik: ”En skola skapas och försvinner”.

Astrid hade alltid tyckt om att resa och 1974 – 1975 gjorde hon under fyra månader en jorden-runt-resa tillsammans med sin adoptivdotter. Under denna resa besökte Astrid flera av sina forna studiekamrater från tiden vid Bedford College, vilka hon trofast hållit kontakten med.

1980 insjuknade Astrid och genomgick en stor canceroperation. Sjukhuset fick en intresserat iakttagande patient, som beskrev sina erfarenheter i en artikel kallad: ”Från en patients synvinkel” (Kamratförbundets årsskrift 1980). Avslutningsvis skrev Astrid:

”När man haft lyckan att återvinna sin hälsa tack vare den moderna läkarvetenskapens och teknikens framsteg är man benägen att överse med den standardiserade och opersonliga sjukhusmiljön med dess uppenbara slöseri och jargong. Men den som bibringats den uppfattningen, att ”Nursing is an art” blir ändå rätt vemodig över den nya utvecklingen.”

I oktober 1986 reste Astrid till Kina tillsammans med sin adoptivdotter. Resan var en stor upplevelse. Året därpå 1987, när Astrid fyllde 80 år, utnämndes hon till med dr h c vid Hälsouniversitetet i Linköping, hennes gamla skolstad. I samband härmed hölls ett seminarium i Linköping kring begreppet ”Hälsa” på Astrid-dagen den 27 november 1987. Astrid föreläste om: ”Hälsa och hälsovård i min tid”.

Astrid bibehöll länge sin andliga och fysiska vitalitet och gladdes åt långa sommarvistelser på sitt skärgårdsställe i Tjusts skärgård. Många forna elever och vänner kom på besök. Ett bekymmer var dock att hennes hörsel blev alltmer nedsatt.

Varje år fortsatte hon att under sommaren skriva en hälsning i Kamratförbundets årsskrift. Så skedde också den sista sommaren 1999. Vid hemkomsten till Stockholm hade hon i sitt hem på Ekbacken den 9 oktober en lunch för forna elever från den första kursen på statens sjuksköterskeskola, som då firade 60-års jubileum.

I februari 2000 insjuknade Astrid. Hon vårdades enligt egen önskan hemma med hjälp av avancerad hemsjukvård och dog i sitt hem den 28 februari 2000 – på Maria-dagen, som också var hennes namnsdag. Astrid är begravd i familjegraven på Östra kyrkogården i Jönköping.