Encell

2014-10-09

Intervju med Kajany Varatharajah och Sivan Bapir

I denna intervju får ni träffa Kajany Varatharajah och Sivan Bapir, som har skrivit ett av de vinnande bidragen i Encells
uppsatstävling 2014. I uppsatsen undersöker vilken typ av ledarskap som främjar arbetsgruppens lärande. De har gjort sin studie inom ett affärsområde i telekommunikationsföretaget Ericsson.

Varför valde ni att skriva om ert ämne?

Kajany hade precis avslutat ett projekt där hon fokuserat på Knowledge Management och förändring hos ett företag. Hon tyckte det var väldigt intressant att se att trots att man år efter år fokuserat på att belysa detta som en viktig aspekt i organisationer så har det fortfarande stor utvecklingspotential hos många företag. Tillsammans kom vi då an ämnet kring Senges teori om organisatoriskt lärande vilket var ett väldigt nytt sätt att se på Knowledge Management i företag. Helt plötsligt började man se en organisation som en entitet med möjlighet att lära sig och detta var väldigt fascinerade. Företaget skulle inte ses som en plats för endast arbete men inte heller som ett universitet, utan det skulle ses som en plats där lärandet ingick i arbetet. Det var just detta vi ville utforska.

Vem tycker ni borde läsa er uppsats?

Vi tycker att vår uppsats ska läsas av både chefer och folk verksamma inom HR. Vi tror att uppsatsen belyser och utmanar många koncept kring lärande och hur man kan rota in det i sin dagliga verksamhet.

Finns det några viktiga lärdomar som ni dragit utöver det som står i uppsatsen som kan vara intressanta för andra?

Att skriva en uppsats om lärande samtidigt som man lär sig har varit väldigt givande. Det vi lärde oss om ”hur man lär sig bäst” i vår undersökning applicerade vi på oss själva under arbetets gång och det var en otroligt lärorik upplevelse. Exempelvis skriver vi i uppsatsen om vikten att vara transparenta med misstag man gör. När det väl hände oss under arbetets gång insåg vi att det var lättare att skriva om det än att faktiskt utöva det i praktiken. Dock följde vi våra egna råd och var transparenta med våra misstag och det slutade med att det gynnade oss mycket mer än vad vi hade trott.

Vilket är ert tips till andra studenter som ska skriva sin uppsats?

Det är bra att jobba i prototyper och inte ta för snabba beslut. Det bästa tipset är nog att våga hålla frågeställningen öppen så länge som möjligt. Man vill ju inte låsa fast sig i en viss bana för att sedan inte kunna ta en ny riktning. Ju mer öppen man är med sin frågeställning desto mer information kan man ta till sig innan man kan identifiera ett existerande problemområde. Detta är en läskig och svår process, då hjärnan hela tiden försöker göra sig klok på den insamlade informationen. Lyckas man däremot hålla sig öppen kan man utforma en unik problemformulering.

Ett annat tips är visualisera sina tankeprocesser. Detta kan vara svårt för många men att få ned allt på papper/tavlan innan man spånar vidare visade sig vara guld värt för oss.

Vad har hänt sedan ni blev klara med uppsatsen?

I september började Sivan med ett projektarbete inom produktion som varar under hösten.

Kajany blev erbjuden en plats på IBM’s Graduate Program och började strax efter examen och jobbar idag som konsult.

Kommer ni att arbeta vidare på samma område i framtiden?

Absolut! Lärande har alltid varit ett viktigt ämne som ligger väldigt nära våra hjärtan. Även om vi inte explicit jobbar med lärande så kommer det alltid vara en del av både oss själva och våra dagliga arbeten. Med andra ord slutar inte lärandet för att man gått ut skolan.

Är det något mer ni vill tillägga?

Det viktiga att påpeka som vi har upptäckt är att det krävs en förändring av tankesätt, ett så kallat ”shift of mindset”. Organisatoriskt lärande är inte ett sidoprojekt som HR eller chefer ska ta i akt bara när de har tid. Organisatoriskt lärande måste vara inrotat i den dagliga verksamheten som en konkurrenskraft, inte bara för att överleva i denna snabbt föränderliga värld utan även för att utkonkurrera sina konkurrenter.

Dela |
Kajany Varatharajah och Sivan Bapir.

Kajany Varatharajah och Sivan Bapir.